Om raserna
Irländsk röd setter
Irländsk röd setter har mycket stor energi och jaktlust. Typiskt för rasen är, att inomhus vara lugn och behaglig, för att utomhus förvandlas till ett intensivt energiknippe.
Irländsk röd och vit setter
Rasen ska vara nobel, intensiv och intelligent, samt mjuk och vänlig till sättet. Under den vänliga framtoningen ska den vara märkbart beslutsam, ha kurage, livlighet och stor jaktlust.
Irländsk röd setter
Grupp 7 - Stående fågelhundar
Den är en stående fågelhund som används vid jakt på hönsfågel (ripa, rapphöns, fasan, tjäder och orre). Rasen är energisk, snabb och ska i en friktionsfri och elegant galopp söka och finna fågel, fatta stånd för kroppsvittring, på order resa viltet och efter skott på kommando apportera och avlämna fågeln till jägaren.
Förutom de av Svenska Kennelklubbens fastställda hälsoprogrammen för höftledsdysplasi (HD) och CLAD (defekt i kroppens vita blodkroppar) kan det i rasen förkomma följande sjukdomar enligt försäkringsbolagens statistik: epilepsi, PRA (ögonsjukdom), kryptorkism (avsaknad av en eller båda testiklarna), magsäcksomvridning, matstrupeförstoring och AIHA (blodbristsjukdom). Hypokondroplastisk dvärgväxt förekommer i mindre grad.
Irländsk röd setter har mycket stor energi och jaktlust. Typiskt för rasen är, att inomhus vara lugn och behaglig, för att utomhus förvandlas till ett intensivt energiknippe. Om den får utlopp för sin stora energi och jaktlust, kan dess behagliga natur också göra den till en tillgiven familjemedlem. Bäst mår den, när den får arbeta inom områden där dess rastypiska egenskaper får komma till användning.
Den röda settern är en medelstor hund. Mankhöjd för hanar är 58–67 cm och tikar 55–62 cm. Den bör vara lätt och elegant byggd och ge intryck av energi, styrka, snabbhet, livlighet, klokhet och mildhet. Pälsen ska vara kastanjeröd. Uttrycket, som är mycket viktigt eftersom det speglar rasens karaktär, ska vara intensivt, intelligent och vänligt. Det bör aldrig vara hårt eller tomt, enfaldigt eller sött.
Irländsk röd setter är egentligen ingen traditionell trimras. Pälsen på öron, hals och tassar har ofta en tendens att växa okontrollerat och blir lätt tovig. Denna päls bör därför ansas, så att det ger ett vårdat intryck men ska aldrig trimmas för överdrivet.
Svenska Irländsk Setterklubben är officiell rasklubb i Sverige för irländsk röd setter.
Denna text är framtagen i samarbete med SKK.
Irländsk röd och vit setter
Grupp 7 - Stående fågelhundar
Irländsk röd och vit setter är en stående fågelhund, som används vid jakt på hönsfågel (ripa, rapphöns, fasan, tjäder och orre). Den är energisk och snabb och ska i en friktionsfri och elegant galopp söka och finna fågel, fatta stånd för kroppsvittring, på order resa viltet och efter skott på kommando apportera och avlämna fågeln till jägaren.
I rasen förekommer höftledsdysplasi (HD) och hundar bör därför röntgas innan parning. De hundar som används i aveln bör även vara DNA-testade för CLAD (defekt i kroppens vita blodkroppar) innan parning. Enligt försäkringsbolagens statistik redovisas följande sjukdomar i rasen: sköldkörtelstörning, PRA (ögonsjukdom), epilepsi och kryptorkism (avsaknad av en eller båda testiklarna).
Rasen ska vara nobel, intensiv och intelligent, samt mjuk och vänlig till sättet. Under den vänliga framtoningen ska den vara märkbart beslutsam, ha kurage, livlighet och stor jaktlust. Den kan vara något reserverad mot främlingar. Om den får utlopp för sin stora energi och jaktlust kan dess vänliga natur också göra den till en tillgiven familjemedlem. Bäst mår den när den får arbeta inom områden där dess rastypiska egenskaper får komma till användning.
Irländsk röd och vit setter ska vara stark och kraftfull, välbalanserad och proportionerlig. Den ska ge intryck av att ha mer muskulös kraft än senig snabbhet, men får inte vara tung och klumpig. Grundfärgen är vit med klart avgränsade, enfärgade röda fläckar. Mankhöjd för hanar är 62–66 cm och tikar 57–61 cm.
Pälsen ska inte trimmas. Rastypiskt är det krås som bildas på strupe och bröst, särskilt hos hanar.
Svenska Irländsk Setterklubben är officiell rasklubb för rasen i Sverige.
Denna text är framtagen i samarbete med SKK.
Working Style
I den irländska setterns rörelsemönster arbetssätt och stil måste det finnas en kontinuerlig intensitet och målmedvetenhet. Koncentrationen på uppgiften måste synas i varje steg och rörelse. Samarbetet med föraren är en del av denna koncentration och får inte störa hundens sökande efter vilt.
Under galopp ska huvudet bäras högre än rygglinjen och med nosryggen alltid parallellt med marken. Galoppen ska vara snabb och jämn, till synes utan ansträngning. Rygglinjen ska föras så parallellt med marken som möjligt tack vare harmonisk samverkan mellan fram-och bakben. Eftersom kroppen på en irländsk setter är relativt kvadratisk framstår hunden under galopp som liggande ganska högt över marken.
Svansen ska föras i linje med rygglinjen eller något nedåtvinklad och ska inte föras överrygglinjen. En del svansrörelser är tillåtna men den målmedvetne jakthunden använder sin svans sparsamt, mestadels endast för balans vid kurvtagning.
När irländaren finner fågel tar den ett par snäva slag i vittringskonen innan den stelnar i stånd. Från första kontakten med vittringen tills hunden stelnar på ståndet kan ofta mer intensiva svansrörelser synas. Kroppen blir lägre bak-till men fortfarande med högt huvud och höga skuldror under den tid hunden exakt lokaliserar bytet genom den vindburna vittringen. Öronen ska vara uttrycksfulla och hållas väl uppåt/framåt när hunden närmar sig bytet.
Stående eller liggande stånd är normalt beroende på mark- och vittringsförhållanden. Ståndet är stramt och intensivt, fyllt av energi och koncentration. Ståndet är liggande på barmark eller vid kaststånd, i högre vegetation är ståndet stående i en stram form av den rörelse hunden gör när den får första kontakten med vittringen. Fötternas placering kontrollerar balansen på den i övrigt orörliga kroppen. Huvudet hålls högt på ståndet, ögonen fokuserade, öronen uppåt/framåt samt uttrycksfulla, svansen stram, vibrerande av spänning i en båge nedanför eller i höjd med rygglinjen.
Uttrycket i avancen måste vara intensivt och koncentrerat. Huvudet hålls högt för att kontrollera vittringen, noslinjen parallell med marken och skuldrorna synliga över rygglinjen, svansen hålls stelt i en båge mot marken. Alla tendenser till att vägra att resa är att betrakta som ett gravt fel.
Irländsk röd setter är en snabb vid sökt hund, som jagar med intelligens och precision. Uppfattas en svag vittring avbryts slaget för extra kontroll men kan inte viltet lokaliseras återupptar den det påbörjade slag snarast. Slagensdjup ska vara lagom beroende på de vittrings förhållanden som råder för dagen.
As Irish Setters were originally bred as partridge and grouse dogs, their style of hunting these birds may be taken as the norm.
In their quest there must be an intensity that gives purpose to the hunt for game. The concentration on the job at hand should be evident in every stride and movement. The co-operation with the handler is part of that concentration and should not interfere with the quest for game.
In the gallop the head is carried above the line of the back, the line of the muzzle always parallel to the ground. The gallop is fast, flowing, free of obvious effort. The line of the back remains as close to horizontal as possible, due to the harmonious interaction of front and back legs. As the body of the Irish Setter is close to being square, the galloping dog appears relatively high over the ground.
The tail is carried in the line of the back, tending downwards and should not be above the back line. Some tail action is acceptable, but the more serious hunters use their tails little, except for balance on their turns.
On finding game Irish Setters shorten, taking a few tight casts in the cone of the scent before drawing forward to set. From once they wind game to the set, some tail action is seen. The body lowers at the back and stays high at the shoulder and head as they sift the wind for the exact location of their birds. The ears are expressive, being well up and forward on the head as they approach game.
Standing or crouched setting are normal attitudes. The set is intense and rigid, full of energy and concentration, crouched in bare ground or on a surprise point and as a fixed extension of its form in drawing game where the vegetation is relatively high, the placement of the feet controlling and balancing the tense and immobile body. The head is held well up, eyes fierce, ears high, forward and expressive, the tail rigid, bristling with the passion of the find, arched under the line of the back or in its line.
The attitude in roading must be very intense and concentrated. The head remains well up in the air to control the film of scent, muzzle parallel to the ground, the shoulder blades exposed over the line of the back and the tail carried rigidly, arched towards the earth. Any tendency towards stickiness is a grave fault.
Irish Setters are fast, wide rangers. They use the ground with intelligence and precision, breaking their casts as the check the wind for the faintest taint of game. Should it be unfounded they resume their cast with urgency. The depth between the casts should be moderately open, depending on the conditions of the day.
Irish setters are first and foremost a gundog.
It is the primary requirement for which the breed was developed, but this one fact has resulted in more confusion than any other fact of the breed. If the dog you possess is not able to fulfil that most basic function, then you are denying a base truth about the breed. Accepting this simple truth, it is logical that the dog must be built, so that it can perform the tasks required of a gundog that locates gamebirds using air scent, in areas where game is widely spaced.
The ideal Irish setter approaches perfection on two planes. The primary plane is that of its sporting heritage, the manner in which a setter hunts for, finds sets and produces game defines its purity of blood. This instincts and conformation of the dog were developed for this work and the style developed through generations of selective breeding, is as instrinsic to the breed, as its distinctive colour. The second plane of excellence is how closely the individual animal approaches the bodily form defined in the breed standard. The authors of the original standard were precise in that definition, but since the time of writing, there have been many, who interpreted the standard to suit a very different type of dog to that developed in Ireland.
Those who wish to do justice to our beautiful breed need to examine the ideas and opinions that they have formed, so that, their perception of the breed, allows for it's fulfilment as a beautiful working dog. One without the other cannot ever be considered to be complete.